Ensam jag skrider Ingemar Wahlin

Prologen, resenären, kapitlen beskrivande en urbaniseringsperiod flyter här fram på en tidskrönika, som kan jämföras med en frambrusande flod, vilken oåterkalleligt driver flyttaren likt en herrelös båt däri, mot sitt öde. Detta ödesbestämda, obegripliga skeende sätter sina spår på flyttarnas liv, här gestaltade genom bokens huvudperson, resenären Malcolm.

”Det var som om vår herre, i skapandet av denna lilla landskapsbild, ville visa på behovet av en natur med läkande kraft och ur sin mantel skakat fram just det som krävdes, inte bara för ögonens njutning utan också gav den sargade själen den kraft till läkning, som de människor behöver, som befinner sig ur stånd att samla sina tankar, sina känslor, för att nå fram till den gudomliga gåvan av att kunna särskilja den självömkans gråtmilda urspårning från verkligheten, som bara leder till oföretagsamhet, och glömma den smärtans hågkomst, som ligger längst in i en människas fördolda, i seendet av det underbart vackra som finns runt om dem.

Vår herre har säkert med denna naturens egen landskapstavla här velat säga:
´Se, se, du lever här och nu.´”