|
|
Jag har en gång också varit ungdom.
Jag minns hur det var att växa upp
och få mina erfarenheter och lärdomar
själv ifrån Livet.
För att få bukt med depressioner skrev jag dagbok, mycket och
ofta.
Först nu börjar jag förstå innebörden av dessa
anteckningar, då jag kan gå tillbaka och läsa vad jag
skrev för tjugo år sedan.
Och då ler jag faktiskt.
Mitt liv startade ’’trassligt’’, och sedan
fortsatte det.
Jag har memorerat mina misstag.
Vill inte göra om dom igen.
Om jag inte har lärt mig någonting,
från allt jag har genomlevt i detta liv,
eller från alla dessa människor som jag har mött,
pratat och diskuterat livsfrågor med,
vänt och vridit på problem tillsammans med,
eller anförtrott mina problem till?
Då måste jag ju erkänna,
att jag är rent ut sagt dum i huvudet!
Min inre personliga övertygelse,
eller kalla det för min ’inre röst’,
meddelade mig redan flera år innan,
om ytterligare en ’’levnadsregel’’ för mig att
följa:
’’Tala inte om sådant -
du inte genom egna erfarenheter
har kunskap om!’’
|
|
