|
|
|
Graven i skogen är berättelsen om ett olyckligt människoöde.
Den har verklighetsbakgrund,
och berättaren försöker finna förklaringar till hur
en
människa kan bli så trött på livet att han i många
år planerar sin egen död och verkställer den
genom att begrava sig själv levande.
Berättaren är väl förtrogen med miljön där
det hela utspelade sig, den fysiska, och inte minst den andliga, där
religionen låg som ett kvävande täcke över
människorna. Många olyckliga människoöden
passerar revy i berättelsen.
Recension i Hallansposten
Kring ett märkligt levnadsöde
1985 FÖRSVANN en man spårlöst från den gård
i Småland, där han var född 1920 och där han bott
hela sitt liv. Han var snickare och byggnadsarbetare och varmt religiös.
Han hade skrivit att det inte var lönt att leta efter honom. Vid
millennieskiftet 2000 upptäcktes att "John i Bygget", som
han kallades, hade begravt sig själv levande i en sorts krypta, som
han byggt i skogen nära föräldrahemmet.
Ett sådant människoöde väcker självklart många
frågor, och Verner Antonsson, som var ungdomskamrat med den försvunne,
har försökt besvara frågorna med sin berättelse "Graven
i skogen". Verner Antonsson är född 1925 och har arbetat
på småbruk och i skogen, varit banarbetare och möbeltapetserare
och sedan blivit journalist, verksam på olika tidningar. Han har
gett ut flera böcker, i fackliga sammanhang. Han har också
själv illustrerat sin nya bok.
Stort uppdrag
Att berätta om en människa som vill begrava sig själv levande
och som också gör det kräver en Dostojevskij eller Tolstoj.
Sådan förmåga är sällsynt. Däremot vet
Verner Antonsson hur man levde på landet under 1900-talet, och den
kunskapen kan han förmedla. Orsaker till det sällsamma ödet
finner han i skolan, könet och religionen. Sexuell oförmåga,
likgiltighet och ointresse gör att huvudpersonen i berättelsen
drar sig undan gemenskapen och slutligen bygger sig en grav i förtid.
Avgörande för hans beslut är också minnet av hur
hans svårt senile far levde sin sista tid.
Förklaringarna Verner Antonsson pekar på känns riktiga,
och det värdefulla i hans bok finns i alla detaljer han ger från
småländsk landsbygd. Byggnadsarbetaren kan "gjuta en gödselbrunn
eller svinkätte med rätt golvlutning", och han kan också
bygga sitt "undantag", som han kallar den blivande graven, och
göra taket "kupigt så att det inte skulle bli stående
vatten på det, på samma sätt som när han byggde
jordkällare åt någon bonde".
Ödets ironi
Skickligt går "John i Bygget" till väga. Allt skall
se naturligt ut. Berättelsen börjar där den skall sluta.
"Det bo han byggt var färdigt." Det yttre skeendet kan
Verner Antonsson skildra. Det inre är svårare, till exempel
att förklara hur en andedöpt pingstvän kan tro, att det
är Guds vilja att han skall bygga sin egen grav i I de fotoalbum
som polisen fann i hans stuga hade han klippt bort sig själv från
bil-derna liksom han klippt bort sitt namn på brev och julkort.
Ingenting skall vittna om hans existens. Det är ödets ironi,
att ingen blivit så omtalad i bygden som just "John i Bygget",
och nu är han också huvudperson i en bok.
ERIK LUNDBERG kulturnoje@hallandsposten.se
|
|
