Förord

Du kommer att få läsa om helt sanslösa episoder ur mitt liv från en tidsrymd av tio år. Om Du har en alkoholist i familjen kommer Du kanske att nicka igenkännande och bli glad över att det obegripliga Du själv upplever delas av andra människor.
Inte många äktenskap ingås med en alkoholist. Vi vet inte i vilka mänskliga boningar spritbegäret kommer att växa fram. Jag har inte träffat någon som med säkerhet kan säga var gränsen går mellan normaldrickande, storkonsumtion och alkoholism och det är mycket svårt att sätta fingret på tidpunkten då det normala får ge vika för det onormala. Också sedan någon med säkerhet bör kallas alkoholist tar det ganska lång tid för omgivningen att fatta denna oerhörda, hemska sanning. Förnekelsen är stor.

- Varför flyttar hon inte ifrån honom? undrar Du.

Faktum är, att de redan har varit gifta i 20 år när spritspöket kommer. Detta är den man hon en gång valt och älskar, trots allt. Han är far till hennes fyra barn. 20 år har bjudit på många trevliga minnen också och kanske kan de få tillbaka den trevliga tiden. Det finns väl hjälp att få. Eller?

För enkelhetens skull benämns alkoholister i allmänhet här med "han". Därmed är inte sagt att det bara är män som dricker. Vi vet alla, att problemet finns hos både män och kvinnor, men det är som alkoholisthustru jag skriver.

DEL 1

FÖRSTA ÅRET

Genom ett töcken efter sammandragningar och spända muskler hör jag skriket ifrån späda lungor. Ett barn läggs på min mage. Tio fingrar, tio tår. Ett välskapt gossebarn och nio månaders väntan är till ända. En väninna, som ska komma att bli pojkens gudmor, är med vid förlossningen. Pappan och en nybliven storasyster sitter i väntrummet. De blir underrättade om barnets ankomst medan jag klämmer fram moderkakan.
Sen kommer barnmorskan och frågar hur jag känner mig och om jag tycker att det har gått bra. Hon lutar sig över mig och kommer med sitt ansikte ganska nära mitt. Det känns väldigt obehagligt och närgånget. Snart ska jag få veta varför, men först får jag duscha och den lille förs till sitt första bad. När vi är rena båda två kommer barnmorskan in.
- Vi tycker att din man luktar sprit. Har han kört bil hit så vore det bra om han tog taxi hem, säger hon myndigt.
Så det var därför hon lutat sig över mig på förlossningsbordet! Hon skulle kolla om jag också luktade sprit. Jag blev förnärmad, för jag tyckte faktiskt att jag redan utfört ett dagsverke. Skulle jag verkligen behöva befatta mig med andra världsliga problem än att amma den lille och hämta nya krafter? Har hon tänkt sig att jag ska beställa taxin eftersom hon inte säger det till honom? Jag kan väl inte veta vad han har gjort eller hur han har kommit dit när jag varit inlagd det senaste dygnet.
Detta skulle komma att bli begynnelsen på tio års helvete, men det visste jag inte då. Om jag hade jag vetat det, skulle jag förmodligen ha stoppat i mig en burk sömntabletter och tagit adjö av den jordiska världen. Det är tur att jag inte vet vad jag har framför mig, för när jag nu tänker tillbaka kan jag inte förstå hur vi kunde komma igenom timmar, dagar och år av ångest och vånda.

De första åren är mycket svåra att hämta minnesbilder ifrån. Dels är de förträngda och dels finns det inga anteckningar från den här tiden. Frustrationen hade inte vuxit sig så tät än, så att den behövde kanalisera ut sig via papper och penna. Desto flera kollegieblock förbrukades senare, när skrivandet blev min tillflykt och min själs rening. Huvudet höll på att gå i bitar av allt ältande, när obegripliga saker hände som inte passade in i min livsstruktur. Det var en lättnad då jag kom på att hjärnan tömdes när tankarna överfördes till pappersarken och faktiskt stannade där. När jag nu, i skrivande stund, läser mina anteckningar har jag många gånger svårt att tro, att allt detta är hämtat ur mitt eget liv. Hur kan jag ha tillåtit detta att hända mig och mina barn? Jag tänker samma tanke som Du förmodligen tänker:
- Är människan helt korkad, som inte slår näven i bordet och säger ifrån?
Förklaringen är att hela processen är mycket långsam. Bit för bit vänjer man sig vid förändringen som kommer smygande med mycket små och mycket tysta steg, alldeles omärkliga. "Tipp tapp, tipp tapp, tippetippetipp tapp." Tomtenissarnas tassande blir i jämförelse, till klampande stövlar av storlek 43.

Det är kvällen före pojkens dop och jag hade verkligen behövt lite hjälp, t.ex. med städning eller dukning till middagen vi skulle bjuda på nästa dag. Visst ska han hjälpa till, men först har han lite att ordna med ute. Han behöver elda i pannan. Jo, det är sant, men man kan väl inte behöva stå och titta på vedklamparna när de brinner! Jag förbereder maten och plockar fram kläder till hela familjen. Pojken märker att någonting är på gång och vill helst bli buren, men var finns hans pappa, tro? Så småningom kommer han in och dyker ner i soffan där han somnar omedelbart. Klockan elva på kvällen står jag gråtande och gräddar brödbullar med en gallskrikande pojke på armen, medan hans pappa är försjunken i djup sömn i soffan och inte går att väcka.
- Hur kan en människa sova så djupt, att han inte vaknar fast man skriker i örat på honom? undrar både Du och jag.
Svaret är enkelt. En av alkoholismens biverkningar är onormal trötthet. Spriten kan försänka drinkaren i djup, nästan medvetslös sömn. Det visste jag inte. Jag hade heller ingen aning om, att han smygdrack redan då. Jag hade en naiv föreställning att alkoholister var sånt slödder som satt på parkbänkarna och drack T- sprit. Inte kunde de väl dyka upp i vilken normal familj som helst? Absolut inte i min familj i alla fall! Full kan man väl bara bli om man dricker sprit och det gör man ur glas som står på bordet. Vi hade inte köpt någon sprit på länge, så att han kunde vara berusad föll mig aldrig in. Han måste nog vara på väg att bli förkyld, stackarn, var min trötta förklaring.