Mötte dig på ett café
så många år som gått
du var dig fortfarande lik
kajalen kunde inte dölja påsarna under dina ögon
du log utan att lyckas dölja din panik
nej inte ens de svarta solglasögonen
kunde dölja paniken i dina ögon

söders höjder och en kaffe late
som så många gånger förr

håret lika tovigt och slitet
dina fingrar trummade ilskna korta virvlar på bordet
jag tänkte, det är så det går
och jag kunde inget annat än äcklas av din svarta
välinrökta, gamla jacka
även att det var jag som köpte den
(för tio år sedan)
din flackande blick sökte av rummet på jakt efter de
som förföljer dig
de som ingen annan kan se

en gång älskade jag dig!