DRÖMBILD

Du som blott finns i mitt inre,
likt ett ofött barn som min längtan hör till.
Gång på gång dyker du upp i mitt minne
där din skönhets makt får tiden att stå still.
Så nära men inte helt fullt i min famn
fast jag viskar till dig hörs ej ditt namn.

Du som blott tidens flyktiga evighet bestå
med en skönhet som mitt hjärta kommit att betvinga.
Ett vårdträd i mitt bröst du låtit beså,
där onda makter försvagas, nu helt ringa.
Vad din röst inom mig fås att spegla
väver trådar som mina tankar kan försegla.

Du som blott till kärleken kan se
och bringar allt till sin fullaste blomning.
Över världen finns många som dig vill be
att människan skulle beträda vägen mot fullkomning.
En avbild av dig måste te sig sekunda
din sanna natur framträda då vi blunda.

Du som urkundens falska vatten kunnat rena
i glömskans flod där tiden rämnat ner.
Människan väcktes men sen fått förstena
fast lagen aldrig lämnar vårt hjärta mer.
Hur tydligt du än tecknet i oss låtit rista
vi de mäktiga vingslagen oftast förbise och mista.

Du som främst strider genom att behaga
och ett sargat hjärta ej försmå.
Kärlek kan skilja det rätta från det vaga
men mången tör ej höra på.
Fast då vi till himmelskupan fås att sväva
kanske ödets åskvigg vår drömbild komma att häva.